Betongbrutalistisk byggnad i stadsrummet

Vanessa Sahlman

DEDIKATION
Till läsaren av denna essä

---

---

Långtråkighet är ett närvarande inslag i människans omåttliga stimulans i det samtida livet. En förlängd varaktighet som en estetisk praxis, vilket skapar en atmosfär av frustration likt en tickande bomb, där tiden står som skyldig. Det uthärdas av alla, en bieffekt av situationer, platser och omgivningar. En del människor har som livsuppdrag att undvika långtråkighet, en del utan vetskap om att fördröja tillståndet, genom att arbeta mer än de borde, aldrig hejda sitt kunnande, sökandet av nya bekantskaper, sitta i baren alldeles för länge in i natten och allt det som gör att tiden inte upplevs att stå still. Livet kan antingen som grekiska filosofen Parmendies hävdar; allt fortgår i en evig oföränderlig förnuftsvärld.¹ Bortom all tid, existerande i ett nu där ingen gårdag eller morgondag finns, där ingen känner till något tomrum. Eller så kan livet få en slutlig brytpunkt, allt förändras och ingenting förblir identiskt. En motsats till Parmendies fullhet; den åsikt som vänder sig till sinnenas och förändringarnas kosmos, till grekiska tänkaren Herakleitos dramatiska världsbild. Herakleitos hävdar att även där ingen rörelse är synlig befinner sig allt i ständig växling och det som sinnena breder ut framför oss också är verkligheten.² Herakleitos och Parmenides enades om att de mänskliga sinnena inte ger oss rätt bild av världen, det är något annat än den riktiga världen, bara förnuftet är det rätta. Ett objekt med förnuftiga egenskaper, vilket skapar en estetisk upplevelse, anses vanligen vara en perceptuell upplevelse av dessa förnuftiga egenskaper.

UTGÅNGSPUNKT

En byggnad har observerats för att framföra och diskutera om långtråkighet kan ha en intim relation med arkitektur, med begreppet tid som en expanderande förståelsehorisont. Om långtråkighet är förankrad i det materiella och dess egenskaper, att arkitektur är bränslet till bomben. Anta att den hårt fastgjutna betongen skapar en känsla av att sitta fast i tiden och när den gråa färgen rinner nedför byggnaden, just då infaller sig ledan. Byggnadskonsten är poesi till samhället där tristess kan dölja eller visa sig mellan fönsterraderna. Det finns en pågående diskussion i samhället och allmänt prat om brutalismen och betongens fulhet och tråkighet, och dess anti-estetiska estetik. Vad kan vara bättre än att välja en betongbrutalistisk byggnad att observera utifrån detta påstående. Beslutet av Floragatan 13 gjordes även mot bakgrund av vad som kan anses företräda en betongbrutalistisk byggnad i Sverige. Det är ett särskilt intressant objekt eftersom det byggdes och stod färdigt 1972, ritad av den tjeckiske arkitekten Jan Bočan (1937 – 2010) för den tjeckoslovakiska ambassaden i Stockholm och är numera svenska klädvarumärket Acne Studios huvudkontor. En brutalistisk byggnad som huserats av två brutalt olika ägare vilket båda representerar sina respektive land på två olika sätt. Koncentrationen ligger på den ca 47 minuter långa direktupplevelsen den 19 mars 2024, av den valda byggnaden, där den filosofiska tankeriktningen fenomenologi använts, vilken är inriktad på essenser bortom upplevelser, dess väsen, kunskap om matematikens tal, blommors skönhet och byggnaders funktioner och betydelser. Fenomenologin kan även vetenskapliggöra mänskliga erfarenheter; sinnliga, emotiva, imaginativa, praktiska, estetiska, teoretiska, sexuella, sociala och religiösa. Det är inte något mystiskt erfarenhetsbegrepp som fenomenologin utgår ifrån. Utan istället den mest konkreta och naturliga erfarenheten som kan föreställas, den som känns igen från det vardagliga livet och från egna erfarenheter. Den största litterära grunden utgjordes av norske filosofen Lars Fr H Svendsens (f. 1970) essä, där han belyser fenomenet långtråkighet med nedslag i filosofihistoria, skönlitteratur, teologi, psykologi och sociologi.³ Fantasin och känslor har använts som verktyg utifrån den tyske filosofen Martin Heideggers (1889 – 1976) fenomenologiska teori; det poetiska mätandet, ett pussel av sekundersnabba tankar som klickades på plats. En känslomässig mätning av upplevelser, involverade av att lyssna instinktivt på ett kroppsligt och sensoriskt sätt, eller på ett mer reflekterande och medvetet sätt. Fascinationen ligger i den poetiska mätningen eftersom det innebär skapande, som har en speciell auktoritet, det mänskliga faktumet; existensens dödliga natur, ett liv mot döden.⁴

Husserls tankar om tid

Det är viktigare att rikta uppmärksamheten på upplevelserna av objekt, enligt tysk-tjeckiske filosofen Edmund Husserls (1859 – 1938). Inte hur tingen är beskaffade i vanlig metafysisk mening, utan hur de framträder som fenomen. Husserl betecknade fenomen som varseblivning av objekt och registreras som något som existerar där under en viss tidsrymd. Redan i Husserl första skrifter beskriver han sina tankar om tid, hur tänkandet är inramat av vissa grundläggande kategorier som tid och rum. Genom att förflytta sig i tanken från en punkt på en tidslinje till en annan kan människan ges lika föreställningar om tiden och rummet. Två av Husserls fyra olika tidsuppfattningar visas här, där upplevelsen av långtråkighet är vanligast i den tredje tidslinjen.

Tidslinje 3

Man känner både tiden som varit, det som är, och man känner känslan av vad det som kommer kan ge. Uppfattningen om tiden har fått en ny mening, en dubbelriktning. Långtråkigheten sträcker sig över hela linjen. ”Då” och ”sedan” finns i det långtråkiga som transcendens, som något som skyler sikten för nuet och ger tiden ett sken. Det är ingenting som finns just nu eller är. För att kunna leva i nuet och inte känna att tiden har varit lång, behöver man därför bortse från skenet av det som varit och kommer vara. Men dessa två transcendenta tillstånd är nödvändiga för att kunna definiera nuet.

Tidslinje 4

Husserl menar i tidslinje fyra att nuet omfattar det som varit och samtidigt det som kommer men här är det just samtidigheten och kontinuiteten som betonas. Upplevelsen av tid kan enligt detta sätt att se inte begränsas till enstaka tidsenheter, heller inte till ett ”nu” som bara är en passage mellan ett ”då” och ett ”sedan”. Det måste ses i ett helhetsperspektiv där tiden ”hakar i ” både bakåt och framåt. Mellan ”nu” och ”då” kallas för retention och mellan ”nu” och ”sedan” för protention och det är dessa intervaller och övergångarna som konstituerar tidsupplevelsen.

Kopplat till byggnaden kan denna förklaring förtydligas; vid observerandet av exempelvis ett fönster på Floragatan 13 har ett annat fönster redan observerats, och likaså återstår en rad andra fönster att observera. De redan observerade fönsterna som setts före det andra fönstret är i medvetandet (retention), likaså att det kommer fönster efter det andra fönstret (protention). Nuet transcenderas såväl bakåt som framåt. Både det man minns (retentionen) och det man förväntar sig (protentionen) kastar sin skugga över nuet, berikar det eller försvagar det, och påverkar dess aktualitet. Husserl påstår att retentionen och protentionen är nödvändig förutsättning för att nuet ska få en identitet.⁵ Man görs härigenom medveten om dessa två förutsättningars makt, vilka begränsningar det finns för medvetandet. Tittar man på Floragatan 13 ser man att fortsättningen på byggnaden inte kan bli precis vad som helst. Med varje nytt fönster som tillkommer har vi begränsat det fortsatta arkitektoniska elementen i byggnaden om man vill att byggnaden ska bli begripligt som en byggnad och inte ses som något helt annat, exempelvis en bro. Detta innebär att skådandet sträcker sig utöver den rena nupunkten och alltså förmår att intentionalt hålla kvar det som inte längre är närvarande i varje nytt nu och att bli viss om en föregångenhetssträcka på det sätt som kännetecknar den evidenta givenheten.⁶

TANKEEXPERIMENTET

Under direktupplevelsen ”talade” byggnaden och vände en viss sida till, men den kunde även ha ”talat” på annat sätt, om den vänt en annan sida till. Det finns alltid möjlighet att välja vilken sida objektet ska ”tala” till oss och den ”hela” byggnaden kan aldrig ses samtidigt. Observationen gjordes fysiskt på plats och började rakt framifrån och det ”saknades” i det fallet baksidan, ovansidan, höger- och vänstersidorna. Medan byggnadens helhet är i raka linjer är rörelsen runt byggnaden i en cirkel, i en djup djup evighet, en evighet som är cirkulär. Ett cirkulerande runt byggnaden, förvandlad till en serie ögonblick som skulle fyllas upp av upplevelse. Rörelsen runt Floragatan 13 gick moturs inte i klockvisarnas riktning, inte i tidens objektiva mätbara längd. Klocktiden har inte mycket samband med långtråkigheten, för det är inte tidens längd utan dess tempo som är viktigt, och klocktiden går alltid i samma tempo. Ett stirrande på de flödande sekunderna för att undvika den inre ångesten av att tristess ska vakna, tillhör inte vanligheterna. Tvärtom, enligt Heidegger, även om man tittar på klockan, tittar man också bort lika snabbt.⁷ Man tittar inte på något specifikt, utan söker efter saker som på något sätt kan distrahera. Rörelsen runt byggnaden hade inte fokus på tiden utan strävan var helheten och de ”saknade” sidorna. För ovansidan behövdes fantasin, en typ av åskådning som gjorde det möjligt med inre syn att medvetandegöras. Utforskandet av byggnaden kom därmed inte enbart utifrån utan också inifrån, från det aktiva medvetandet. Med möjlighet av fantasin sågs det, det, och det om vad som skulle kunna uttrycka långtråkighet eller inte hos Floragatan 13.

Långtråkighet är i första hand ett tillstånd som man lever i, och inte oftas något som systematiskt reflekteras över. Inte heller uppstår alltid en medveten reflektionen över alla de byggnader som passerar ögonen dagligen, i verkligheten eller i ickefysiska verkligheten. En byggnad har sin plats där eller där, en byggnad till står bredvid, bakom eller framför, mycket sällan ovanför något. Byggnader finns på samma plats som människan, de ingår i vår världsbild. Om det visar sig att en byggnad kan uttrycka långtråkighet är det förstås enbart en aspekt av byggnaden. Det går inte reducera en hel byggnad till att enbart uttrycka långtråkighet. Läsaren av denna text bör inte förvänta sig att hitta formuleringar av sorten: ”Byggnaden kändes långtråkig för att…”, byggnadens väsen skulle då gå förlorat. Denna direktupplevelse är att komma fram till klarhet som visserligen aldrig blir mer än tillfällig. För nästa dag kan upplevelsen erfaras annorlunda och även vara påverkad av det första mötet med byggnaden.

Framsidan, det alldagliga

Ledan är något mänskligt, människan kräver av världen mening, och utan ett sådant krav skulle långtråkigheten inte finnas. Långtråkigheten har enbart varit ett centralt kulturfenomen i ett par hundra år, den utmärker sig som ett typiskt modernitetsfenomen. För som Aristoteles påpekar: ”Vi riktar först och främst uppmärksamheten mot det som låter sig förändras”.⁸ Fasaden hos Floragatan 13 har inte genomgått några stora förändringar, inte någon brand där delar av byggnaden blivit förstörd och förändrad, inget klotter eller växter som slingrar sig upp med väggarna. Materialen tegel och plåt har hållit sin stabila form och så även betongen, trots dess sårbarhet för vädrets makt och tidens gång. Däremot har övre delen av entrétrappans ledstång exponerats för solljus och den delen av träet har fått en grå färg istället för den tidigare gulheten. En förändring som är naturligt placerad vid ett alldagligt rörelsemönster, där dörren öppnas i mindre eller större vinklar. Byggnadens nödvändiga del, ”i första hand” för in- och utförsel till och från en specifik rumslighet för några människors alldagliga tillvaro. Ett komplext fenomen som långtråkighet är att vara uttråkad och är inte bara en känsla eller ett sinnestillstånd, utan också en egenskap hos världen eftersom vi deltar i sociala aktiviteter som är genomsyrad av tråkighet.

Floragatan 13 är en plats där ett antal människor uppehåller sig nästan ”alla dagar”, vilket skapar underlag för att bestämma att byggnaden befinner sig i tidslighet och ett alldagligt existerande i-världen-varat. Ändå betyder detta ”alla dagar” inte summan av de ”dagar” som är tillvarons beskärda under dess ”levnadstid”.⁹ De flesta människor som går in och ut ur Floragatan 13 har inte existerat många dagar i-världen-varat, och utifrån tyske filosofen Arthur Schopenhauers (1788 – 1860) påstående att känslan av leda avtar med åldern, borde detta innebära att dessa människor kan drabbas av långtråkighet i högre grad.¹⁰ Däremot har byggnadens existens ”övervunnit” alldagligheten för offentlighetens tillvaro.

Den stora byggnaden besitter platsen, ett specifikt utrymme i tidsrymden med start under marknivå till ett stigande uppåt. Med kontrastrika material, ljus och uppriktig, mörk och inåtriktad, förseglad mot stadsvärldens öppenhet, en sluten massa i tillvarons alldagliga skepnad. Om en människa möter ett litet föremål, uppstår en känsla av svaghet, och om människan möter en stor form, upplevs förnimmelser av storhet.¹¹ Floragatan 13 ger inte intrycket av att vara förtryckt. Empati för byggnaden är inte det som ”i första hand” uppstår i denna nya bekantskap. Byggnadens hårda uttryck flyr det ”sociala” och duckar för ”det gemensamma” trots en historisk förankring och som kollektivt delats med Tjeckoslovakien. Allt medan byggnaden tillbringar sina dagar genom att finnas till varje dag på denna plats, dagligdags, står den där och tar för sig. Den kan inte göra mycket annat än att ”i första hand” befinna sig på platsen. Med denna byggnad finns det inte stora möjligheter till förändring, fasaden målas inte gärna om, till skillnad från vad som är möjligt med exempelvis människors privata trähus. Det kan bli trist när det inte går att göra det som vill göras, eller måste göra något som inte vill göras. Den djupa tristessen som påminner om viljelöshet, viljan som inte får fäste någonstans, kan infinna sig om man inte ens vet vad man vill göra utan har förlorat förmågan att orientera sig i livet. Byggnaden har inte förlorat sig i viljelösheten, den står där den står, utan tvekan att falla.

Betong och gråhet

Rymden har alltid reducerats till tystnad, melankolin är oftast tystare och betongbrutalistiska byggnader är tystast. I rymden där färger tycks vara främst sammankopplade, har Floragatan 13 haft sin tur. Där färgen grå kunde ses i vilken riktning och hastighet som helst. Gråheten reducerar byggnaden till ett lugn och en tidslig mening och byggnadens betong som allt igenom behärskar den ”grå vardagen”. Med snabba steg förbi byggnaden kan den grå betongen efter passerande, stanna kvar i en fantasi som en annan färg, som exempelvis färgen ljusrosa. Den fantiserade färgen är ingen nuvarande färg, den förnimms inte. Färgen är inte ”verkligt” existerande någonstans i fantasiupplevelsen, utan bara ”föreställd”. Å andra sidan enligt Husserl är den på sätt och vis även given: jag har ju den för ögonen.¹² I denna observation används byggnadens färger så som de ”skådades”, så som de ”genomlevts”. Byggnadens färg föresvävar ett nu, är ett nuvarande cogitatio. Tittar man mycket nära betongväggen, tittar man på en grusad väg. De linjerade linjer som går uppåt, eller för den delen nedåt om man tittar uppifrån. En grusad väg att följa, vilket uppfattas som en gråton, vars svarthet styrs av dagrar och skuggor. Byggnadens exakta och magnifika spel av grå betongmassa som ses i ljus.

Ögonen går på den tomma betongväg(g)en. Närhelst så som amerikanska psykologen William James anmärkt, att när det uppstår tristess riktas uppmärksamheten på själva tidens gång. Just då, bortglöms den relativa tomheten i innehållet under en tid.¹³ Tiden stelnar till ett fruset nu och ögonstegen sjunker ned mellan de två betongpelarna där det finns ett mellanrum av fönster och för den genomträngliga strömmande rymden. Ett system av rena, enkla former. Det finns en kärnidé om arkitektur-som-språk, att där i sin mest framträdande form är arkitekturen som en samling designidéer (förverkligade eller inte) med en uppsättning grundläggande stilelement som kan kombineras och relateras enligt en uppsättning regler (syntax), och bli föremål för kontextuell känslighet. Floragatan 13 har samma pelare, ett stilelement och ”språk”, kan enbart sägas samma om vi tror på skillnad enligt Heidegger,¹⁴ som den klassiska grekiska byggnadskonsten, men har förkastat denotativa ornament och den rika traditionen av dekoration. De mest hyperaktiva byggnaderna är just de som har lägst tröskel till att uttrycka långtråkighet. De byggnaderna vet inte hur den ska förhålla sig till en tom yta utan utsmyckning. Om den aktiva ytan har en tom yta kan den ytan ofta upplevas mer skrämmande tom än en hel byggnad vars yta upplevs tom. Hos Floragatan 13 ses det vanliga samtidigt som det heroiska och originella härledd från dess välbekanta element via mer eller mindre konkreta betydelser, där monumentalitet kommer från dess stora skala och rymd och det vanliga från struktur och funktion. Genom en begränsning till de hårda artikulationer av de rena arkitektoniska elementen: rymd och struktur, är modernistiska arkitekturen tom och tråkig, och i slutändan oansvarig.¹⁵ Den existentiella tråkigheten utmärker sig som ett modernitetsfenomen och är mer eller mindre uttryckslös. Medan ilska och glädje har hållit sig konstant genom historien tycks tristessen ha ökat dramatiskt i omfattning. Tristess var länge en statussymbol, det vill säga så länge den var förbehållen de övre samhällslagren som var de enda som hade de materiella förutsättningarna som krävs för att kunna ha tråkigt. Då hade det aldrig varit skamligt om Floragatan 13 uttryckte långtråkighet, det skulle ses som exklusivitet. Men en byggnad som denna, hur i all sin fullkomlighet kan den vara tråkig? Att bli uttråkad i upplevelsen av byggnaden är underförstått detsamma som att säga att byggnaden har någon form av brist.

Melankoli

Byggnaden har landat likt en hårdnad mörk klump på platsen, det överskott av svart galla som framkallar melankoli enligt den grekiske läkaren Hippokrates på 500-talet f.kr.t.¹⁶ Antikens humoralpatologiska lära om kroppsvätskorna, en balansmodell för kroppen och ”jaget”, var den förhärskande synen bland europeiska läkare. Hippokrates knöt människans temperament till varsin kroppsvätska i de fyra slagen sangviniskt (blod), koleriskt (gul galla), flegmatiskt (slem), och melankoliskt (svart galla). Den svarta gallan beskrevs som den vätska som utsöndrade svarta ångor som steg upp i hjärnan och fördunklade själens bilder.¹⁷ Långtråkigheten saknar melankolins charm, en charm som hänger ihop med att melankolin förknippas med vishet, känslighet och skönhet. Den saknar också depressionens självklara allvar. Långtråkigheten är trivial eller för vulgär. Melankoli som producerar rädsla och förtvivlan eller till skillnad från denna negativitet, kan innebära kreativitet och gynna inspirationen. Om byggnaden ”mestadels” kan uttrycka långtråkighet skulle det kunna vara något positivt. Det skulle kunna tvinga eller erbjuda möjligheter för människan i-världen-varat att sträva efter ett mer meningsfullt liv. I The Spleen (1737) av brittiske poeten Matthew Green (1696 – 1737) beskrivs hur kroppen kan befrias från långtråkigheten på ett systematiskt sätt med tillfällen av underhållning, föroreningarna rengöras genom ”måttlig kost, skratt, läsning, sällskap med unga damer, träning och avstå från passioner och alkoholhaltiga drycker”. Greens botemedel var njutning, dynamik och utforskande. Fruktan och bedrövelse är karaktäristiska och oskiljaktiga följeslagare för de flesta melankoliker.¹⁸ Floragatan 13 markerar sitt territorium genom det mörkbruna teglet, ”bränd” i underjordens hetta, vilket stärker byggnadens kraft. Befriad från ärelystnad, avund och rädsla; besväras inte byggnaden av samvete att inte synas och ta plats, pinas inte då den inte behöver underkasta sig. Med enkelhet och lättja tar Floragatan 13 plats på platsen. Lättja är den ondas genius, man måste lindra en sorg med en annan, lättja med lättja. Alltför mycket av det lättjefulla är skadligt, lättjan är melankolins viktigaste orsak, förstånd utan ändamål är den helvetiska sjukdomen. Stillastående vatten fördärvas om det inte sätts i rörelse. Så länge Floragatan 13 myllrar av människor som går in och ut genom entrédörren och tittar ut genom dess glasiga fönster, att byggnaden är i gott sällskap, då är byggnaden lyckosam.

Högra sidan, det skrämmande

Byggnaden befinner sig i tillvarons ”tidsliga” sträckning, detta ”mestadels” och kan inte förstås annat än genom att byggnaden kan ses idag och imorgon som igår. Att leva vanemässigt kan ”mestadels” bli långtråkigt även om vanan många gånger tvingar tillvaron till sådant som är otrevligt och hemskt. Dominanta Floragatan 13 med dess kraftfulla estetik, den råa betongen och skarpa geometriska form, sitter fast i ett maskulint skratt. Allmänt anses det att män är mer mottagliga för tristess än kvinnor.¹⁹ För att vilseleda ledan kan aggression uppstå, vilket kan medföra ett omedvetet skrämmande. Ytterligare en ledstång i vinkel nedåt, dessa ledstänger likt okända otrevliga varelser som rör sig i utsidans trappor med försök att ta sig in i byggnaden.

De leder oss in i rädslan, den trånga gången tillgänglig för cyklar, barnvagn och rullstol eller alla som inte vill gå i trappor. En klaustrofobisk passage med väggar på vardera sida som inte hör rop på hjälp. Materialens atmosfäriska effekt har förmågan att kusligt förtrolla ett utrymme så att en känsla uppstår på ett visst sätt.²⁰ Brun plåt på ena sidan, med uppgift att kamouflera torkat blod. Det onda, det mörka, en plats för ett dråp.

Många dråp sker som bekant oftast i affekt, och inte för att förövaren är uttråkad. Den danske filosofen Søren Kierkegaard (1813 – 1855) hävdar att trots att tristessen är ett lugnt och fridfullt väsen, kan magiska krafter sättas i rörelse; ”tråkighet är roten till allt ont”.²¹ Byggnaden kan upplevas skrämmande men om den skräms varje dag blir den till slut ett alldagligt skrämmande, det evigt långtråkiga. Det onda kan också göra slut på massa ondska med anledning av att de ondskefulla sakerna till slut blir för trista.²² Krigsutbrott nästan utan undantag åtföljs av starka glädjeyttringar där gator fylls av eufori, för att fira att någonting äntligen har brutit krigets enformiga vardag. Floragatan 13 kan ses som en anti-krigsmaskin med dess betongpelare likt ben som rör sig fram fritt på gatorna, en maskin med en princip lånad från organisk struktur. Betongdelarna förmedlar känslan av frihet, en möjlighet till stum rörelse. ”Känslan av frihet härrör först och främst från utvecklingen av armar och ben, som växer fram ur kroppens massa till ett eget liv, ju friare koppling till centrum, desto gladare blir effekten”, skriver schweiziske konsthistorikenHeinrichWölfflin.²³ Byggnaden har en energisk vilja att manifestera.

Byggnadens högra sida är besatt av tegel och den tegelklädda väggen för blicken lätt till himlen, trappsteg upp till fåglarnas, till flygplanens förflyttningar. Att räkna en tegelsten i taget är desto tyngre, det skulle ta tid. I långtråkigheten är tiden trög. Genom denna tröghet märks det att man inte har tiden i sin makt utan är underkastad den, och försöker att fördriva denna makt med hjälp av tidsfördrivet. Efter ett noggrant betraktande på varje rad av tegel och blicken söker efter något speciellt, eller efter vad som helst som kan skapa något nytt för sinnet. Eventuellt dyker det upp en blå tegelsten.

Denna närhet av fasaden tillhör inte till vanligheterna för en förbipasserande människa. Vid en situativ tråkighet (situationsbundna)*, exempelvis väntan vid byggnaden och inte göra det som förväntades göras vid eller i byggnaden, kan detta räknande fördriva tiden, ett sökande av underhållning.²⁴ Byggnaden hjälper oss att befrias från långtråkighetens tomhet. Om byggnaden inte hade någonting alls att erbjuda, hade det i denna situation kunna uppstå leda, tur att tegel finns, annars hade den situativa tråkigheten kunnat brutits med att gå in i byggnaden. Oftast när man besöker en byggnad är det för att gå in och sedan (någon gång) ut ur den. Floragatan 13 upplevs inte som en byggnad man står bredvid, inte under långt tid iallafall, bara för att ha någonstans att stå. Varje objekt har sin tid, om inte varje objekt hade sin tid, skulle det inte finnas någon långtråkighet.²⁵ Floragatan 13 skulle kunna skapa leda om det råder obalans mellan byggnadens egna tid och tiden för direktupplevelsen. Om Floragatan 13 förslagsvis var en byggnad man besöker som turist som ett tidsfördriv mot långtråkigheten, som en av många andra turistiska besöksmål skulle man kunna känna sig uttråkad av att ännu se en byggnad. Men man vet inte vad för specifikt besöksmål som gjort att man känner sig uttråkad. Besöket av byggnaden var egentligen själva anledningen att fördriva tiden för att undvika långtråkighet. Att känna tomhet, en leda som dyker upp efterhand efter att satt sig i situationer för att inte få långtråkigt, trots att tiden hela tiden varit fylld, kan bero på att den inte fyllde oss. Den var inte meningsfull, men man vet inte den direkta orsaken. Vid varje besöksmål uppslukades tiden som fyllde hela tidshorisonten, detta nu. Efteråt är detta nu borta och långtråkigheten kan vara tillbaka utan att det beror på besöket av Floragatan 13, det som Heidegger kallar när man är uttråkad av något i en viss situation, den djupare formen av leda och andra karaktären av tristess, vilket är en skillnad mellan att tycka att något är tråkigt. Detta okända eller ospecifika; det är inte byggnaden som tråkar ut eller en viss tomhet i en situation utan det är det uttråkande som tråkar ut, den tredje formen av tråkighet som Heidegger talar om. Den verkligt djupa ledan där man lämnas likgiltig och tom på allt.²⁶

Acedia

Denna högra sida har brist på personlighet. En existentiell tråkighet, den tråkigheten med meningslöshetskänslor, där upplevelsen av att en byggnad kan kännas innehållslös. Möter här byggnadens vara, den har inte någon mening, blir en tom ingenting som är möjlig att skåda där i sin tomhet. Ett nyktert nu och ett sovande lugn, ett täcke av munkars mörka, fuktiga, murriga kläder. Acedia var ett begrepp under medeltiden som sedan trängdes undan av begreppet melankoli under renässansen. En speciellt allvarlig synd för att alla de övriga synderna var framsprungna ur den. En syndens rike. Grekiska munken Evagrius Ponticus (ca 345 – 399) beskrev acedia som något demoniskt som påminner om den vakna evigheten, det stora innehållslösa nuet. Skådandet sjunker ned i en platthet, i stenplattorna, där ett sökande av något nytt och annorlunda blir vakenheten. Här, där middagsdemonens (daemon meridianus) verk kan visa sig i fasaden, den demon som överfaller mitt på dagen och får solen att se ut som den står stilla.²⁷

I det här tillståndet tränger byggnaden sig på och kan förefalla som totalt avsjälad. Bočan var troligen väl medveten om denna del av byggnaden och dess ingenting för att föra stegen framåt efter sökandet av underhållning. Denna sida är helt och hållet utelämnad åt funktionen, eftersom det inte finns någon relation till något annat. Ett cykelställ, vilket antas tillhöra byggnaden leder till ett avvikande tankeexperiment med implikatur. Den språkliga information som inte uttrycks explicit, utan istället uppstår genom en kontext.
A: Varför lider Estelle av leda?
B: Det står en röd cykel utanför Floragatan 13.
Estelle nämns inte i svaret och kan tolkas ologisk eftersom svaret inte har något samband med A:s fråga. I en kontext blir svaret av betydelse om det tolkas som att det innehåller implikaturen ”Estelle är kanske i byggnaden”, vilket kan ske om B vet att Estelle arbetar där, har en röd cykel och att B antar att om hennes cykel står parkerad i cykelstället vid byggnaden är det troligt att hon befinner sig där. Detta samtal kan föra tanken vidare om det är Estelles arbete eller byggnadens stilelement som frambringar hennes långtråkighet.

Taket, till-döden-varon

Om alla de andra väggarna är som den högra väggen, kommer alla väggar vara som en enda vägg. Vid oavbruten enformighet i byggnaden skrumpnar stora ytor ihop på ett sätt som förfärar skådandet intill döden. Framför livets eländighet kan förströelse tyckas föredra, då den kan komma ett ge skenet av lycka för en kort stund. I fantasin, i försök att komma undan denna del av byggnaden flyr tankarna till taket. En verklighetsflykt bort från det intet som den enskilda väggen är. I fantasin, genom steg i väggens tegeltrappa är taket den nya upplevelsen. Ledan som kan ge en försmak av döden är inte någon bra kombination med taket. Det mesta kan framstå som ett lockande alternativ i ledan. Där på taket, kan den outhärdliga tidskänslan, där det förflutna och framtiden försvinner, vara himmelsk befriande som om byggnaden är evigheten. Taket är golvet i himlen. Men inte den evighet som mystikerna beskriver, där tids-och rumsuppfattningen saknas helt i extrema fall. Taket är inte helt platt på vissa ställen och har en stor antenn med vajrar där omvärldens ljud samlar sig. Därför är det tyst uppe på taket, alla ljud blir till en behaglig dimma, den ”tigande dimman”, så som Heidegger beskriver den djupa tråkigheten. Där dimman sluter in alla ting i en likgiltighet. Där uppe kommer medvetandet om att vara fången, i denna specifika situation och plats eller i världen i största allmänhet. Ledan innehåller denna medvetenhet. Att hoppa från taket i en tillvaro av hopplöshet där den existerande tiden inte längre har någonting ”framför sig” är förlorandet av i-världen-varat. Döden förstås enligt Heidegger som ett obestämt något, som först måste komma farandes någonstans ifrån och innan dess inte heller är hotfull.²⁸

Denna byggnad är inte rädd, den jagar inte underhållning till betraktaren, har inget krav att tillfredsställa. Byggnaden står där själv, har inga bekantskaper med de intilliggande byggnaderna, förverkligar sig själv och uppstår som en fristående uteslutande byggnad. Om långtråkighet hos en byggnad är så genomträngande kan den vara svår att övervinna ens genom att rivas, utan bara genom att överhuvudtaget inte ha existerat. Allt liv är en strävan efter existens, men när den väl är tryggad vet livet inte längre vad det ska göra och sjunker ned i långtråkigheten. Ledan är den mest sublima av alla mänskliga förnimmelser, den djupa förtvivlan över att inte hitta något som kan mätta själens gränslösa behov. Bristen på tillfredsställelse av takets estetik och den inbillade världen, ger återseende av stengången och en rörelse framåt. Hellre lidande än det dödliga.

Baksidan, det intressanta

Bort från byggnadens negativitet, så som långtråkighet definierar hela livsinnehållet negativt eftersom det är tristessen som till varje pris måste undvikas. För att stimulera det estetiska skådandet måste intensiteten öka eller helst med något nytt och intressant. Att betrakta byggnaden ur ett renodlat estetiskt perspektiv är uteslutande att betrakta den med hänsyn till om den är intressant eller inte. För den estetiska blicken finns det bara yta, och denna yta värderas utifrån om den är intressant eller tråkig. Den estetiska blicken tenderar att alltid falla tillbaka i tråkigheten.²⁹ Intresset riktar sig enbart mot det intressanta, och det intressanta är det som bara ett ögonblick senare har blivit likgiltigt och tråkigt. Runt det andra hörnet av Floragatan 13, där det intressanta kan gömma sig, till baksidan av byggnaden, är det trappsteg till ett saligt hav av små vita stenar på marken. Ett befriande från dimman. I byggnadens mörka delar kan ”jaget” mista sin identitet i mörkret, fångad i ett till synes ändlöst intet. De vita stenarna är räddningen, en förnimmelse ur det sömniga tillstånd där man inte får existera, det tillstånd och ett rus att inte vara någonting. Baksidan är det nyktra tillståndet, där man ser byggnadens klarhet. En mur med jämnt fördelade betongcirklar på korta utstickande tegelpelare, riktade mot fasaden, ett medel att lindra byggnadens genomgripande kantighet. Omringad av smekande rörelser. Den vackra enformigheten är cirkeln som speglar evigheten. I modelleringens geometrier, ordnade i korrekta rapporter, finns många dygder inskrivna; passion, generositet, själens storhet. Passionen kanske i viss mening är något att föredra framför ledan, eftersom passionen i varje fall är något, enligt Svendsen.³⁰ I en passionerad situation där en person befinner sig tillfälligt i ett högt upphetsningstillstånd, i det ögonblicket är inte personen uttråkad. Människor pratar inte om att vara upphetsad och uttråkad samtidigt.³¹

Baksidan är inte privat, inget gömställe. Allt är transparent, de stora fönstren som går från marken och uppåt. Det inre, det vardagliga kontorslandskapet skymtar med avslöjande till det yttre; att den dolda baksidan, att ingenting egentligen inte är dolt. Som om de stora fönstren skulle vara en förmedlare mellan dessa två ytor. Allt det genomskinliga tömmer baksidan på hemligheter. Baksidan hos Floragatan 13 är scenen för en upplevelsebaserad på växelverkan mellan den metafysiska byggnaden och byggnadens uppgift. En byggnad är som en såpbubbla, enligt den schweizisk-franska arkitekten Le Corbusier (1887 – 1965). Denna bubbla är perfekt och harmonisk som andningen är väl fördelad, väl reglerad från insidan.³²

Varmblodig trappa väller ut från byggnaden, en röd händelse hur obetydlig den än må vara, lust och hat utspelar sig på baksidan. Den röda färgen rinner pulserande ned för trappan, ersätter det genomskinliga med det extrema. Svendsen framhäver att livsvärlden blir tråkig när allt som finns där är uppenbart, därför behövs faror och chockupplevelser. Det är kaos och våld som för oss från tråkigheten till livet och på det sättet väcker oss, ett nöje. Det estetiska förhållandet till våld kom till tydligt uttryck i modernismens anti-estetik med dess fokus på chocken och det hemska.³³ Våld är ”intressant”. I förutseende av Le Corbusier, som förklarar att arkitektur är ”en produkt av lyckliga folk och en sak som i sig producerar lyckliga folk”, är den enda befrielsen från långtråkighetens uppskjutna animation att konstruera byggnader för nöjet.³⁴ Det är nöjsamt på baksidan.

Vänstra sidan, det förvirrande

Byggnader med euforisk karaktär har problemet att inte vara euforiskt och glädjefyllt särskilt länge, det blir fort tråkigt, vilket medför en rörelse till den ”sista” sidan av Floragatan 13. Låter mig först skåda helheten av denna sida av byggnaden. Väggen är inte kraftigt utsmyckad, inte många detaljer att skåda, så det går snabbt. Långtråkighet (boredomi) infinner sig med största sannolikhet innan ens tankar börjar vandra till andra delar, medan man hanterar den nuvarande upplevelsen. En negativ reaktion inträder och blir mer intensiv när den arkitektoniska formen tappar kraften att imponera. Negativa känslor som ofta uppstår som svar på estetiskt ogillad stimulering skapar förvirring och tristess.³⁵ Det negativa gör att de övergivna små högarna av gråa stenplattor vid väggkanterna förvirrar och stör. Högar med anledning av en total handlingsförlamning eller små begravningsplatser av byggmaterialet. Byggnaden utstrålar ingen ömhet, den saknar sentimentalitet, ser därmed sorg utplacerad. Sorgen bryts av den rytm av linjer, vertikala och horisontella, gjorda av rättvisa proportionerna i betongen och teglet där ögat sänder koordinerade förnimmelser till hjärnan och sinnet släpper ut en tillfredsställelse av hög ordning.

Monotoni och mode

Den nya bekantskapen börjar bli vänskaplig. Skulle observationen börjat vid denna sida av byggnaden (vänstra sidan) hade denna möjligtvis varit den intressanta sidan. Byggnadsverk som slår oss som monotona, saknar intressanta aspekter, liksom variationer. Ett ensidigt fokuserande på frånvaron av det intressanta i byggnaden, överskuggar all annan mening. Finner mening i de två stora utstickande bruna klossarna från väggen. Med rörelse i sinnet från baksidan förnims de ”i första hand” likt hissar som står stilla. Likväl erfars de som två härskande vakttorn. Isolerad från insidan, ett smutsigt vatten som flyter ut från ett inre i disharmoni. De hängande delarna trycker ned syret, ända ned till botten. Tråkigheten kan dränka, den ger ett perspektiv på människans existens, det finns ingen odödlighet, enbart oändlighet. Direkt under finns det en verklig hiss, förklädd till en betongskulptur, ett maskineri. En hisskonstruktion för att lyfta en rullstol och övervinna trappstegen, ett vertikalt hinder. Den kanske monterades långt tid efter att byggnaden stod klar 1972. En praktisk ändring och inte för att förhindra leda.

Det går inte att göra ändringar i ett, allt det nya blir snabbt till rutin, och sedan kommer ledan igen. Senmoderniteten har haft mode som princip, ”det nyas eviga återkomst”*, enligt tyske filosofen Walter Benjamin (1892 – 1940).³⁶ Det skulle kunna gå att spraya byggnadens trappsteg vid entrén, olika färger under olika år. Ändra efter vilken färg som är i mode. I en värld med mode som princip får vi fler stimuleringar, men också mer långtråkighet. Om man skulle, om byggnaden var monoton, ändra den hela tiden, skulle byggnaden möjligtvis kunna uppfattas mer långtråkig under den stunden man väntar på att den skulle byta skepnad. Skulle den inte förändras ständigt och jämt skulle man inte uppfatta byggnaden i sitt sinne och inte tänka på den, inte finnas med i långtråkighetszonen. Utan bara vara. Men är byggnaden för utslätad är det viktigt med nya skillnader gentemot bland annat de andra intilliggande byggnaderna. Medan tiden fortlöper, jagar människan desperat efter skillnader. Floragatan 13 vill troligen vara en del av livsvärldens objekt som rymmer vällust, men långtråkigheten ligger inte långt från vällusten. Byggnadens vilja att ständigt förnimma nyheter, ett nytt mode.

Intellekt

Rakt under den nedersta hängande ”hissen” finns det glaslampor. De finns på fler ställen, till exempel över entrétrappan och i passagen för dråp. I detta ögonblick hörs från byggnaden en djup suck över att behövas undersökas, underifrån. Den säger att den har inget att säga. Ett tyst barn kan inte vara tystare än denna byggnad. Men är byggnaden så tyst är den intressant. Vad är det som döljer sig bakom detta ljudlösa, av att inte säga någonting. Det är ljudet av formlösa stavelser från byggnaden som hörs i intellektet.

Det Floragatan 13 skapar är både en ren intellektuell relation och just där på platsen, en fysisk. Dessa två faktorer kan nästan aldrig observeras i totalt isolering, för varje intellektuell relation har också någon fysisk mening. De upptäckts som var och en men även i en kombination. Floragatan 13 tar sig i uttryck av vinklar på 90 grader eller i en kvadrat, vilket inte har släktskap till vår organism. Det gör att byggnaden inte behagar som en attraktiv livlig form, den har inget universellt organiskt tillstånd i livet, bara något som är favoriserat i intellektet. Den intellektuella faktorn har nästan ingen betydelse alls för arkitekturens karaktär, och är viktig endast i formell mening, eftersom det garanterar ett självbestämmande. Regelbundenhet i byggnadens form framstår däremot värdefullt, eftersom mänskliga organismens struktur kräver regelbundenhet i dess funktioner. Människan andas regelbundet, går regelbundet, och varje pågående aktivitet utförs i en period av sekvenser.³⁷ De regelbundna fönstrens ljusblänk är ögonlockens systematiska blinkningar, de organiserade tegelstenarna, de rakt linjerade stenränderna i betongen (den oslipade huden), det finns där för en stadig kontinuerlig rörelse likt kroppens anatomi.

Den lätta igenkännliga ordningen av teglet ökar överklagandet av dess lugna tempo, och det intellektuella ogenomträngliga arrangemanget av tjocka stabila vinklar ger en karaktär av tråkig irritation. Byggnaden innehåller tegel, betong, plåt och trä och är omslutet av ytterligare ett material; tre balkonger i glas. Omgiven av ett antal material som kan väljas att skådas, för att sedan snabbt väljas bort. De andra sidorna har färdigkodat materialen i tänkandet och konstitueringen av materialen är därför överflödig. Byggnaden måste ha en viss enhetlighet, de tre balkongerna finns även på den högra sidan, en viss narrativ tråd, annars upphör det att vara en byggnad utan bara ett antal element av olika material. Den behöver en egen ”story” och inte vara en byggnad likt alla andra.

Tillbaka till den ”första” sidan och minnet sviker, då kommer den sidan att kännas som något nästan nytt som skådats, och inte lika långtråkig att se igen. Men den första känslan kan omedvetet uppstå igen, genom minnet, trots att känslan har bytt skepnad efter ett varv runt byggnaden. Exempelvis en känsla av eufori vid start som övergår till leda, kan åter vid starten genom minnet få den euforiska känslan att komma tillbaka. Detta har ingen som helst betydelse av byggnadens material. Utan kan vara en påverkan av rörelsen under observationen. Vid en upplevelse av långtråkighet eller en obehaglig känsla kan stegen ha ökat i takt för att glömma känslan och den försvinner. Om minnet har svikt hur den ”första” sidan upplevdes kan stegen saktas ner för att minnet ska återfås. I denna upplevelseprocess pågår den existentiella matematiken; ”graden av långsamhet är direkt proportionell mot minnets intensitet; graden av snabbhet är direkt proportionell mot glömskans intensitet”.³⁸ Denna omedvetna metod kan bli kontraproduktiv. Försöker man fly ena sidan men bemöts av något ännu mer ointressant kan känslan av tristess öka. Tas stegen för fort (för att undgå känslan) är skådandet av ”första” sidan snabbt där igen och minnet kanske inte hunnit svika. Svendsen gör en liknelse mellan den estetiska saligheten vilket alltid är högst tillfällig med en kemisk uppenbarelse som också alltid slutar att verka.³⁹ Om observationen av byggnaden skulle ha varit en längre tid, inte en eller flera timmar, utan veckor… då är det troligen inte fasan över att det är fasaden som skulle skapa leda utan snarare att behöva se alla människor gå in och ut, likt en pendel som aldrig slutar ticka. Det är ett fullständigt utslätat universum, och utslätning skapar leda. I skådandet av byggnaden uppstår ett sökande efter något nytt för att undkomma tråkigheten hos det samma, det som blir det gamla. Eftersom ingen njutning kan erbjuda mer än en högst tillfällig tillfredsställelse innan den behöver överträffas av en ny njutning. Även om det ser ut som observationen får ett harmoniskt slut, måste allting fortsätta och fortsätta, för allting är tillfälligt.

Det hemliga

En detalj missades under observationen, hur kunde det ske, var inte Gud synlig denna dag. Detaljen nämns i magasinet; Floragatan 13 – Curated By Acne Studios (2020) med en bild och text. En stor privat dörr med dekorativa vertikala linjer in till biblioteket. Ovanför finns ett glaskonstverk av tjeckiske konstnären Stanislav Libenský (1921 – 2002). I sällskap bildar de en abstraktion av bokstaven K, som sägs stå för namnet på Bočans livs kärlek.⁴⁰ Dörren till det inre livet och konstverket gör Floragatan 13 mänsklig. I byggnaden har döden status som det absoluta, den egenskap som först tillskrevs tingen och på medeltiden tillskrevs Gud. Under moderniteten övertar människan den roll som tidigare spelats av Gud.⁴¹ I tråkigheten och sökandet av livets mening kommer händelser och objekt till oss som förut, med den inte obetydliga skillnaden att de har berövats sin mening. Den dunkla dörren befinner sig i mörkrets dagar, och det finns inget skäl att tro och göra sig en föreställning att denna betongbrutalistiska byggnad någonsin har befunnit sig i ljuset.

SLUTDISKUSSION

Byggnaden Floragatan 13 upplevdes i form, struktur, estetik och funktion och utgjorde verkligheten av den fysiska upplevelsen men existerade inte bara i verkligheten utan även i fantasin. Floragatan 13 har ett antal händelser hänvisade till leda, och därefter ett par intressanta, som ersätter ledan, (figur 1). Men den förtjänar inte att reduceras till att bara representera det tråkiga eller det intressanta.

Erbjuder här ett paradigm, (figur 2), baserad på de många och föregående tankarna i analysens sökande efter det betydelsefulla. Även dess misslyckande, och faktan om långtråkighet.⁴² Ett paradigm bärande på begreppen; överflöd, variation, betydelsefull och störning, där betydelsefull motverkar långtråkighet och störning tenderar att skapa förvirring och tristess. En indikator på om det är brist eller förlust av det betydelsefulla (vinst i störning) i arkitekturen. Det vill säga att byggnaden inte väcker och förtjänar intresse. Att då tristess kan uppstå eller att det är slöseri med tid att försöka få byggnaden att upphäva en människas leda. Utifrån denna modell, om man av någon anledning vill skapa en perfekt långtråkig situation kan man använda sig av den enhetliga evigheten, en konstant rörelse mellan de nedre fälten, (figur 3). Att för alltid ständigt ägna uppmärksamhet åt många störande byggnader och dess information som är ganska obetydliga, ett överdåd. Dessa byggnader berättar ingenting, en överbelastning av olika delar av upplevelse, så obetydlig och störande att de inte passar in i ett meningsfullt mönster. I de övre fälten ”talar” en byggnad så meningsfullt att det kan leda till nya upptäckter och kunskaper i-världen-varat och kan även här bestå av en rörelse fram och tillbaka, (figur 3). Det som är normalt är en ständig rörelse. Exempelvis är man trött på att befinna sig vid byggnaden, i detta fall sitt kontor, återvänder man till en annan byggnad, troligen sin bostad. Trött på bostaden återvänder till kontoret. Långtråkighet är en signal om att man har svängt för långt åt båda hållen, där Svendsens uppfattning stämmer; att jakten på mode kan leda till tristess. En upptäckt av måttlig variation är mindre långtråkig än vad antingen extrem variation eller enkelhet är.

När byggnadens estetiska och materiella substans fått ta sin plats framhävdes däremellan arkitekturens psykologiska inverkan i ett perspektiv av Wölfflins teorier. Mötet med byggnadens yttre skal blev även ett möte med mitt inre. Floragatan 13 gav känslan att allt annat i världen kändes så runt, vid denna fyrkantiga byggnad. Wölfflin siktade in sig på att lösa frågan; ”Hur är det möjligt att arkitektoniska former förmår uttrycka en känsla eller ett humör?”⁴³ Hans egna besvaring på den frågan var att finna i självprojektionen av det mänskliga subjektet till ett objekt. En projektion av en känsla eller en sinnesstämning, där det först behöver diskuteras om långtråkighet är det ena eller det andra. Det är en känsla om den sitter i kroppen eller om den är riktad mot ett visst objekt och det är en sinnesstämning när man känner sig uttråkad av hela världen och som sträcker sig över en längre tidsrymd. Långtråkighet som en sinnesstämning är alltid allmän och berör världen som helhet. Med en sinnesstämning med ett bra humör framstår det mesta som livfullt och levande, och på motsvarande sätt blir det mesta tråkigt och ointressant när vi är nedstämda. Byggnaden Floragatan 13 skulle kunna både upplevas långtråkig som en känsla och som en sinnesstämning. Om sinnesstämningen redan är långtråkig innan observationen kan byggnaden upplevas trist och tråkig oavsett dess intressanta arkitektoniska element och är elementen ointressanta kan sinnesstämningen som varit god till en första början övergå till en långtråkig sinnesstämning. En sinnesstämning avgör hur världen, och därför också objekten (i detta fall Floragatan 13) och händelserna i den framstår för oss. Men man behöver först uppleva de enskilda delarna i världen för att komma in i en sinnesstämning. Samtidigt står det klart att sinnesstämningen är avgörande för hur objekt uppfattas. Därmed är en känsla och sinnesstämning tätt sammankopplade.

Svendsen tror att ju mer en stämning delas av flera människor eller i en hel kultur, desto mer osynlig blir den för de människor som befinner sig i sinnesstämningen. De människor som går in och ut i Floragatan 13 kan lida av långtråkighet utan att vara medveten om det, det går att ha tråkigt utan att märka det. Om långtråkighet infann sig i observerandet av Floragatan 13 går det utifrån Heideggers tankemodell inte att reducera byggnaden till enbart ett rent psykologiskt fenomen, eftersom den då bara avslöjar det inre tillståndet som har projicerats på en betydelselös byggnad. Det går inte att dra en tydlig linje mellan distinktionen mellan det som projiceras in i-världen-varat och det som faktiskt finns i den. Men fenomenet ska framträda för den ogrumlade blicken, göra sanningen sannare och verkligheten blir verkligare, för att lättare kunna beskriva byggnadens egenart. Byggnaden skulle reduceras till en föreställning. Att objekt är någonting som är detsamma för alla människor, är inget som kan tas förgivet. Allas uppfattningar av objektet blir en avbild som sätter sig i medvetandet. Denna avbild behöver inte vara en och samma för alltid. Byggnaden innan det i medvetandet omskapas till en föreställning, som ett fenomen, var som vilken vanlig byggnad som helst, just genom sin alldaglighet. Det går att överdriva en upplevelse, skapa en poetisk bild, ett ögonblick av experimentell dårskap, och arkitektur får ett fascinationens värde, enligt franske filosofen Gaston Bachelard (1884 – 1962).⁴⁴

Genom fenomenologin gick det att göra till en princip att undersöka och testa byggnadens väsen, innan någon inordning gjordes och en diagnostisering av byggnaden. Byggnaden skulle till och med kunna börja beundras trots vissa sidor av långtråkig karaktär. Därefter kan det bli nödvändigt att strukturera beundran genom kritik och reducering. En undersökning av detta slag, som syftar till att klarlägga eller tydliggöra en känsla, förvandlas för en kort tid, något obekant till något bekant. Fenomenologiska texter är sällan tänkta att föda sanningar; utan snarare gäller det att belysa och sammanställa det stora antal möjliga förnimmelserna i ett ting som kan skapa långtråkighet eller inte. Det kan varken entydigt sägas att Floragatan 13 uttrycker långtråkighet, eller säga att det är en beskyllning som grundar sig lika mycket på att byggnaden skulle kunna uttrycka långtråkighet oberoende av observationen. En konklusion av detta är svårt, utan det blev mer tydliga exempel på olika former av förnimmelse utifrån byggnadens arkitektoniska innehåll. Men där en arkitektonisk byggnad står i lika stort fokus som det sociala livet, kan de tillsammans skapa långtråkighet. Det går inte att undgå att Floragatan 13 kan frammana långtråkighet när människor känner sig uttråkade. Andras teorier har använts för att analysera fram något som inte är något definitivt svar, utan är snabba ögonblickliga och eftertänksamma tolkningar. Undersökningen vill transportera tankar om och hur arkitektur kan uttrycka långtråkighet till läsarens medvetande. Människans ständiga försöka att undkomma långtråkigheten.

Upplevelse schema

Figur 1. Upplevelsekurva av långtråkighet gentemot tillfredsställelse vid observation av Floragatan 13. Linjen markerar övergången mellan de olika känslorna.

Långtråkighetsparadigmet

Figur 2.

Långtråkighetsparadigmet

Figur 3. Rörelsemönster.

---

Denna essä bygger på författarens masteruppsats vid Umeå universitet 2024, Floragatan 13 – Långtråkighet och arkitektur : Betongbrutalistisk byggnad i stadsrummet. Uppsatsen finns att ladda ner i sin helhet via DIVA portal.

---

1. Svante Nordin. Filosofins historia : det västerländska förnuftets äventyr från Thales till postmodernismen. Lund: Studentlitteratur, 2013, s. 38. ↩︎
2. Ibid. s. 34. ↩︎
3. Lars Fr H Svendsen. Långtråkighetens filosofi. Stockholm: Natur och Kultur, 2003. ↩︎
4. Adam Sharr. Heidegger for Architects. London: Routledge, 2007, s. 80. ↩︎
5. Christer Bjurwill. Fenomenologi. Lund: Studentlitteratur, 1995, s. 20 – 24. ↩︎
6. Edmund Husserl. Fenomenologins idé. Göteborg: Daidalos, 1995: 2. udg., s. 102. ↩︎
7. Martin Heidegger. Die Grundbegriffe der Metaphysik. Frankfurt am Main: Vittorio Klostermann, 1983, s. 149. ↩︎
8. Christer Bjurwill. Fenomenologi. Lund: Studentlitteratur, 1995, s. 14 – 15. ↩︎
9. Martin Heidegger. Varat och tiden 2. Göteborg: Daidalos, 1992, s. 168. ↩︎
10. Arthur Schopenhauer. Parerga und Paralipomena I, Sämtlice Werke Band IV. Frankfurt am Main: Suhrkamp Verlag, 1989, s. 581. ↩︎
11. Christian Parreno. Boredom, architecture, and spatial experience. London: Bloomsbury Visual Arts, 2021, s. 43. ↩︎
12. Edmund Husserl. Fenomenologins idé. Göteborg: Daidalos, 1995: 2. udg., s. 104. ↩︎
13. Augustin De La Pena, Josefa Ros Velasco & Christian Parreno. Boredom Experience and Associated Behaviors: A Lifelong Research by Dr. Augustin de la Peña. New York City: Springer International Publishing, 2023, s. 83. ↩︎
14. Adam Sharr. Heidegger for Architects. London: Routledge, 2007, s. 84. ↩︎
15. Robert Venturi, Denise Scott Brown & Steven Izenour. Learning from Las Vegas. Cambridge, Massachusetts & London: MIT Press, 1977, s. 128. ↩︎
16. Christian Parreno. Boredom, architecture, and spatial experience. London: Bloomsbury Visual Arts, 2021, s. 9. ↩︎
17. Karin Johannisson. Melankoliska rum – Om ångest, leda och sårbarhet i förfluten tid och nutid. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2009, s. 31. ↩︎
18. Robert Burton. Melankolins anatomi. Stockholm: Atlantis, 2019, s. 69. ↩︎
19. William L Mikulas & Stephen J Vodanovich. “The essence of boredom”. The Psychological Record. 43, 2003: s. 9. ↩︎
20. Gernot Böhme. The Aesthetics of Atmosphere. New York: Routledge, 2017, s. 146. ↩︎
21. Søren Kierkegaard. Samlede Værker – I. Bind, Enten—Eller. Første Deel. Köpenhamn: Gyldendalske Boghandel, Nordisk Forlag, 1843: 2. udg. s. 297. ↩︎
22. Robert Nisbet. Prejudices: A Philosophical dictionary. Cambridge, Massachusetts & London: Harvard University Press, 1982, s. 26. ↩︎
23. Heinrich Wölfflin. Prolegomena to a Psychology of Architecture. Colorado: KeepAhead Books, 2017, s. 38. ↩︎
24. Lars Fr H Svendsen. Långtråkighetens filosofi. Stockholm: Natur och Kultur, 2003, s. 63 & 49.
    * Martin Doehlemanns typologi ↩︎
25. Martin Heidegger. Die Grundbegriffe der Metaphysik. Frankfurt am Main: Vittorio Klostermann, 1983, s. 158. ↩︎
26. Ibid. s. 206 & 209. ↩︎
27. Lars Fr H Svendsen. Långtråkighetens filosofi. Stockholm: Natur och Kultur, 2003, s. 59. ↩︎
28. Martin Heidegger. Varat och tiden 2. Göteborg: Daidalos, 1992, s. 34. ↩︎
29. Lars Fr H Svendsen. Långtråkighetens filosofi. Stockholm: Natur och Kultur, 2003, s. 33. ↩︎
30. Lars Fr H Svendsen. Långtråkighetens filosofi. Stockholm: Natur och Kultur, 2003, s. 63. ↩︎
31. William L Mikulas & Stephen J Vodanovich. “The essence of boredom”. The Psychological Record. 43, 2003: s. 4. ↩︎
32. Le Corbusier. Vers une architecture. Éditions Crès, Collection de “L’Esprit Nouveau”. Paris, 1923, s. 107. ↩︎
33. Lars Fr H Svendsen. Långtråkighetens filosofi. Stockholm: Natur och Kultur, 2003, s. 44 – 45. ↩︎
34. Christian Parreno. Boredom, architecture, and spatial experience. London: Bloomsbury Visual Arts, 2021, s. 23. ↩︎
35. 35. Ines Schindler, Georg Hosoya, Winfried Menninghaus, Ursula Beermann, Valentin Wagner, Michael Eid & Klaus R Schere. “Measuring aesthetic emotions: A review of the literature and a new assessment tool”. Plos One. 2017: s. 14. ↩︎
36. Walter Benjamin. Gesammelte Schriften 1, Zentralpark. Berlin: Verlag Frankfurt, 1974, s. 677. * ”Die Mode ist die ewige Wiederkehr des Neuen”. ↩︎
37. Heinrich Wölfflin. Prolegomena to a Psychology of Architecture. Colorado: KeepAhead Books, 2017, s. 25. ↩︎
38. Milan Kundera. Långsamheten. Stockholm: Bonnier, 1996, s. 38. ↩︎
39. Lars Fr H Svendsen. Långtråkighetens filosofi. Stockholm: Natur och Kultur, 2003, s. 171. ↩︎
40. Evence-Charles Coppée (publ.). Floragatan 13 Curated By Acne Studios. New York: Savvy Studio, 2020, s. 71. ↩︎
41. Lars Fr H Svendsen. Långtråkighetens filosofi. Stockholm: Natur och Kultur, 2003, s. 74. ↩︎
42. Orrin E Klapp. Overload and Boredom. New York: Greenwood Press, 1986, s. 119.
    Inspiration av sociologen Orrin E Klapps metaforisk modell. ↩︎
43. Rainer Schützeichel. “Architecture as Bodily and Spatial Art: The Idea of Einfühlung in Early Theoretical Contributions by Heinrich Wölfflin and August Schmarsow”. Architectural Theory Review. Vol. 18, nr. 3, 2013: s. 299. ↩︎
44. Gaston Bachelard. The poetics of space – The classic look at how we experience intimate places. Boston: Beacon Press, 1994, s. 219. ↩︎

Källförteckning

Bachelard, Gaston. The poetics of space – The classic look at how we experience intimate places. Boston: Beacon Press, 1994.

Benjamin, Walter. Gesammelte Schriften 1, Zentralpark. Berlin: Verlag Frankfurt, 1974. Bjurwill, Christer. Fenomenologi. Lund: Studentlitteratur, 1995.

Burton, Robert. Melankolins anatomi. Stockholm: Atlantis, 2019.

Böhme, Gernot. The Aesthetics of Atmosphere. New York: Routledge, 2017.

Coppée, Evence-Charles (publ.). Floragatan 13 Curated By Acne Studios. New York: Savvy Studio, 2020.

De La Pena, Augustin. Velasco, Josefa Ros & Parreno, Christian. Boredom Experienc
and Associated Behaviors: A Lifelong Research by Dr. Augustin de la Peña. New York City: Springer International Publishing, 2023.

Heidegger, Martin. Die Grundbegriffe der Metaphysik. Frankfurt am Main: Vittorio Klostermann, 1983.

Heidegger, Martin. Varat och tiden 2. Göteborg: Daidalos, 1992.

Husserl, Edmund. Fenomenologins idé. Göteborg: Daidalos, 1995: 2. udg. Johannisson, Karin. Melankoliska rum – Om ångest, leda och sårbarhet i förfluten tid och nutid. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2009.

Kierkegaard, Søren. Samlede Værker – I. Bind, Enten—Eller. Første Deel. Köpenhamn: Gyldendalske Boghandel, Nordisk Forlag, 1843: 2. udg.

Klapp, Orrin E. Overload and Boredom. New York: Greenwood Press, 1986. Kundera, Milan. Långsamheten. Stockholm: Bonnier, 1996.

Le Corbusier. Vers une architecture. Éditions Crès, Collection de ”L’Esprit Nouveau”, Paris, 1923.

Mikulas, William L & Vodanovich, Stephen J. ”The essence of boredom”. The Psychological Record. 43, 2003.

Nisbet, Robert. Prejudices: A Philosophical dictionary. Cambridge, Massachusetts & London: Harvard University Press, 1982.

Nordin, Svante. Filosofins historia : det västerländska förnuftets äventyr från Thales till postmodernismen. Lund: Studentlitteratur, 2013, s. 38.

Parreno, Christian. Boredom, architecture, and spatial experience. London: Bloomsbury Visual Arts, 2021.Schindler, Ines. Hosoya, Georg. Menninghaus, Winfried. Beermann, Ursula. Wagner, Valentin. Eid, Michael & Schere, Klaus R. ”Measuring aesthetic emotions: A review of the literature and a new assessment tool”. Plos One. 2017.

Schopenhauer, Arthur. Parerga und Paralipomena I, Sämtlice Werke Band IV. Frankfurt am Main: Suhrkamp Verlag, 1989.

Schützeichel, Rainer. ”Architecture as Bodily and Spatial Art: The Idea of Einfühlung in Early Theoretical Contributions by Heinrich Wölfflin and August Schmarsow”. Architectural Theory Review.Vol.18, nr.3, 2013.

Sharr, Adam. Heidegger for Architects. London: Routledge, 2007.

Svendsen, Lars Fr H. Långtråkighetens filosofi. Stockholm: Natur och Kultur, 2003. Venturi, Robert. Scott Brown, Denise & Izenour, Steven. Learning from Las Vegas. Cambridge, Massachusetts & London: mit Press, 1977.

Wölfflin, Heinrich. Prolegomena to a Psychology of Architecture. Colorado: KeepAhead Books, 2017.

Bilder

Bild 2, 7 & 17. Philippe Chancel (2020).
Bild 1, 3 – 6, 8 – 16. Vanessa Sahlman (2024).