Diana Berntsdotter Vallgren
Örnsköldsviks museum och konsthall
Utställningen visades 27 april – 31 augusti, 2024
Det doftar bränt trä i utställningsrummet. Doftminnet kopplar samman det med tjära snarare än brasa. Det är de brända podierna, som konstintendent Ulf Edberg gjort för sammanhanget, vilka släpper ifrån sig en svag lukt. Det sätter tonen i rummet. ”Heta arbeten” handlar om konst utförd i en process där elden och hettan agerar verktyg i den skapande processen. Konst som gränsar till konsthantverk men som med sin verkshöjd och avsaknad av användarnytta förblir just konst. Inte mindre än nio konstnärer med kopplingar till landets mellannordliga delar visar generöst upp flera alster i en fint komponerad utställning.
Med start från entréns vänster ses Jenny Lundgrens emaljer, vilka står i direkt koppling till hennes måleri, konstnärens huvudsakliga medium. Penseldragen är närvarande i de abstrakta bilderna som minner om stilleben, rum eller är det en känsla? Den vita semiopaka färgen på svart bas inger ett djup som är svårt att prestera med så enkla medel. Fingerdrag och filmjölk, rörelse och form. Titulerad ”Förändring” bär verket på något som ses kunna ändras under tiden betraktelsen sker. I alla Lundgrens verk skönjas en ovisshet om hur allt hänger samman, en vas, färgkomposition eller helt enkelt en intressant form? Det rum som när huset byggdes, 1905, användes som en gymnastiksal full av rörelse har nu förvandlats till en plats för att stanna till och betrakta. Länge tåls de att ses, de åtta verk som upptar en utställningsrummets två korta väggar. Där samsas de med museets djupa fönster.
På ett större bränt bord står Anna-Karin Rasks 18 flaskvaser i olika former och glasyrer, alla med hål för en ensam växt. Alla bär de gemensamt och i sin enkelhet titeln ”Flaskor”. Glasyren varierar i färg och glans, mönster framträder eller är sobert enfärgade. Stengodset kräver en bränning på 940–1050 grader och glasyren 1200–1300 grader.
Med humor och teknikkunnighet visar Aino Näslund emaljer på vägg och som bord för sötsaker. ”Bord för geléhallon” består av en stålkonstruktion varpå en långsmal emaljskiva vilar. På det rosa bordet är geléhallon placerade på något mörkare rosa prickar, sina bestämda platser. Vidare ett liknande bord med ljusbrun skiva med mörkbruna runda former ovanpå är döpt till ”Bord för Mums Mums”, men eftersom Cloetta slutade producera denna mumsbit 2023 har titeln ändrats till ”Mums Mums in memorandum” som ett minne av detta fluffiga bakverk med uppkomst 1933. Istället för fikat ser vi en ensam 3D-printad Mums Mums omgiven av de mörkbruna runda formerna. På olika ställen av väggen ses korta ord som ”VA”, ”FY”, ”BU”, ”JA” och ”NU”, emaljer med vit bas och olikfärgade bokstäver. De komponeras tillsammans med emaljer, motiv av objekt som en dyna, en båt och en korsett. Korsetten blinkar till sötsakerna med titeln ”Att passa in”.
En eld projiceras på väggen och under ligger några brädbitar som tillsammans med podierna bränts svarta. Bredvid den sprakande elden löper podier med Emil Lindqvists smide, helt unika och fantasieggande objekt utan brukssyfte. Ett fyra meter långt järnrör har blivit en fallosliknande skulptur, ett grönt järn med handtag och uppstickande pluppar påminner om något som kanske går att använda, men till vad? Med titeln ”Old money spanking” finns det i alla fall en vink åt något kinky. Skulpturen ”Hand held organ” refererar även den till ett användningsområde, det går att hålla i den. 2022 vann Lindqvist SM i smide följt av en tredjeplats i de nordiska mästerskapen.
Humorn löper som en röd tråd genom utställningen, tillsammans med en lätthet kring det tunga, varma arbete som ligger bakom. Synligt i de hett producerade bilderna ryms också berättandet. Mikael Arvidsons emaljer lockar till barndomsminnen, till vinterns eldande men också sommarens varande. Arvidsson presenterar inte mindre än 49 emaljer som med mästerlig vana rymmer screentryck, måleri och ristningar. Som i bildnoveller återkommer tre unga pojkar på olika platser i naturen, vid mynningen av en skog eller pimplandes. På en svartgrundad plåt med en viss kolhalt adderas färg innehållande glasstoft som vid 800–840 grader smälter fast på plåten och blir tålig och vattenbeständig. Svårheten består i att inte helt kunna utröna vilken färg det blir vid bränningen. Att bränna ett verk fyra gånger, som Arvidsson gör, innebär en djup kunskap om material och föränderligheten i processen.
Ett videoverk av Ida Arnqvist projiceras direkt på vägg. Det är konstnärens examensarbete på Konstfack, ”Att skapa sig själv”. Sittandes i en glaskub arbetar Arnqvist vid drejskivans roterande. Det blir vaser och kärl som skärs av från botten och placeras på den bara överkroppen. Benen är klädda med lera. Ett kärl blir till en ärm, en kruka till en bröstkupa som blir till en hatt. Leran faller av kroppen, ny lera träs på. Det som bjuds är process och ett performance om hur skapande kan vara – ett med kroppen. Arnqvist visar även en keramikreflief föreställande en sittande naken man som titulerats just ”Naken man”. Vackert och sårbart. På ett bränt podie under reliefen står en keramikstad, ”Gustavsberg, staden”. Tillsammans uppvisar verken konstnärens bredd och uttryck.
Ett annat hett arbete är Erika Kristofersson Bredbergs något flippade glasarbeten. Starka lysande färger i organiska former som svampar och sniglar, eller Musse pigg. Här och var finns hennes karaktäristiska smileyface som får en att le tillbaka. Det är lekfullt, tänjer på glastillverkningens gränser och skulpturala föreställningar.
I en rund form på väggen är Jörgen Nilssons små oxiderade bronser omsorgsfullt placerade. Gemensamt bär de en titel lång som en novell, en titel som hänvisar till en uppväxt. Den lilla kvinnan som bär 7 huvuden på sina utsträckta armar delar cirkeln med liggande, stående kroppar och organ som tarmar, tunga och hjärta. De gröna skulpturerna ses sittandes på en liten utskjutande vägghylla eller hängande direkt på vägg. Cirkelns omfång är så hög och bred som Nilssons armar når, som en referens till den egna kroppen och till da Vincis vitruvianske man. Genom vetskapen om att de små figurerna bär en vikt i brons blir verket både svävande och förankrat. Med en hetta av 1100 grader har skulpturerna kommit till liv.
Emil Österholm visar robotar och maskiner i stengods, stora objekt som små. Belyst med hängande glödlampor lever de sina eget liv bland svartbrända podier. Ett podium har fallit och en maskin som liknar en kamin har vandrat ut i rummet. Tretton skojfriska skulpturer och tre enorma vaser lämnar mycket för upptäckarlusten och alla tycks de bära på en egen inneboende själ – ett sätt att vara i världen. Det krävs förstås en enorm ugn för verk som dessa, en vedeldad ugn som Österholm själv gjutit. Stengodsets färger är de olika lerornas färger som på vissa av verken fått bränning av salt som kastats in i hettan.
Heta arbeten visar en bra bredd på de olika teknikernas konstnärliga uttryck, vilket gör att utställningen blir intressant från början till slut. Doften, podierna och hettans tekniker gör en fin inramning av de mängder av uttryck som ryms i konsthallen, utan att aldrig bli plottrigt eller för mycket. Vad kan passa bättre som sommarutställning än en konstnärlig presentation sprungen ur hetta?