Amanda Sandvik

I Nordingrå, mitt i världsarvet Höga kusten, ligger Mannaminne. En plats som ibland benämns som friluftsmuseum, ibland allkonstverk. Det är båda delarna skulle jag säga. Våren 2024 beviljades jag ett vistelsestipendium med två veckors residens, med boende och arbetsplats på området. Tiden där var på många sätt minnesvärd och trots två veckor på plats är jag övertygad om att här finns mer kvar att uppleva.

Konstnären Anders Åberg ville ta världen till Nordingrå och med den grundtanken växte så Mannaminne fram, först genom Café Mannaminne som började byggas 1980, därefter har området successivt utökats och växt fram till vad det är idag. En rik samling med byggnader, en del flyttade till platsen, andra uppförda efter konstnärens eget huvud. Allt har fyllts med utställningar, samlingar och allehanda utsmyckningar. Det mesta är signerat Åberg själv, men även andra konstnärer ställer ut. Museet är säsongsöppet sommartid. Ett enda besök på Mannaminne är inte tillräckligt för att se allt, det finns så många underfundiga detaljer vart man än vänder blicken.

För att börja bena ut vad Mannaminne är, behöver vi börja med Anders Åberg. Anders Åberg (1945– 2018), son till konstnären Pelle Åberg, växte upp i Stockholm men spenderade somrarna i Nordingrå redan som barn. Där hade hans far köpt ett sommarhus, liksom flera andra konstnärer som sökte lugnet.¹ Varför just Nordingrå blivit en trakt omtyckt av kreativa och konstnärliga själar har behandlats på annat håll, men en del av svaret ligger i den vackra naturen och vad som sägs vara ett alldeles särskilt slags ljus.

Åberg hade ingen formell konstnärliga utbildning, men hade tidigt bestämt sig för att bli konstnär. Efter sin studentexamen sökte han in till Konstakademin men blev inte antagen.² Det hindrade honom dock inte från att inleda en konstnärlig karriär. Han började med måleri, men är kanske mest känd för sina snidade offentliga utsmyckningar. Under sitt yrkesverksamma liv har han gjort åtminstone 131 utsmyckningar och offentliga konstverk, där människor, djur, hus och båtar är återkommande motiv.³ På Mannaminne återfinns de här motiven och har fått blomma ut i stor skala. Den inkomst Åberg dragit in genom sina konstuppdrag har plöjts ner i skapandet av det stora livsverket. Från starten 1980 har Mannaminne växt och tagit form med Åberg som konstnärligt ansvarig fram till dess att han avled 2018.

Sedan 2012 drivs Mannaminne av en stiftelse med samma namn, med stöd av vänföreningen Mannaminnes vänner. För att bedriva sin verksamhet får stiftelsen Mannaminne finansiellt stöd av Kramfors kommun och Region Västernorrland.

En del i det som gör Mannaminne till en unik plats, är den entusiasm, idérikedom och ”aptit på livet”⁴ som Åberg vävt in i sitt verk. Det är en lätt spretig, men oängslig plats. Trots det vid första anblick oväntade i anläggningen som brett ut sig ute på landsbygden i Västernorrland, så finns det en självklarhet i platsens uttryck. Platsen har något unikt och säreget men också självklart i sin egensinnighet. Finns det någon annanstans i världen där du på en och samma plats kan ta del av Izzy Youngs bibliotek, besöka en norsk stavkyrka, kika in i ett ungerskt korsvirkeshus, klappa en mammut, hålla konferens i en ångermanländsk rundloge och övernatta i ett norskt 1700-tals hus? Knappast.

”Syftet med Mannaminne är att visa hur ’allt’ hänger samman. Kulturen beror på historien, tekniken och influenser från när och fjärran. Människan drivs av nyfikenhet, rastlös och förmögen att känna för sin nästa genom det korta livet”⁵. Det är Åbergs egna ord om syftet med den plats han ägnat sitt liv åt. I försök att beskriva Mannaminne har andra tagit fasta på den spridda blandningen av enskilda delar, som tillsammans bildar något sammanhängande:

”Mannaminne är unikt ur ett museologiskt perspektiv. Anders Åberg älskade kulturkrockar — möten mellan skilda tider och olika tankesätt — och gestaltade dem på sätt som ständigt väcker intresse.
Ingenstans finns bättre tillfälle att börja prata om hur det lokala möter det globala och hur gammalt möter nytt än under en promenad i Mannaminne”⁶.

Bland de femtio byggnader som finns på området, de många konstverken, utställningarna och tillfälliga aktiviteterna finns onekligen både kulturkrockar och oväntade möten. Det jag själv i synnerhet har tagit med mig från den här platsen är ändå inte krockarna eller den eklektiska blandningen. När jag tänker på Mannaminne är det i synnerhet två saker som framträder för mig:

Det första är den tilltro till den egna idén, som gjort att den här platsen överhuvudtaget kommit till. Från filmen som gjorts om Åberg och Mannaminne medan han var i livet minns jag särskilt en scen där Åberg berättar om sin vistelse i USA. Han återger med entusiasm hur han under vistelsen pratat om sina idéer och responsen han fick var, vill du göra något så gör det bara⁷. Så när Åberg ville ta världen till Nordingrå, eftersom alla inte kan ta sig ut i världen, så gjorde han det.

Det andra jag tänker på är ett slags kvalitet eller egenskap i platsen. Här finns mycket att se, konst och kulturhistoria och utsmyckningar i varje vrå, men platsen försöker trots det inte högljutt överrumpla sin besökare. Här finns också utrymme för reflektion och stillhet.

Efter två veckor med många givande timmar i Mannaminnes biblioteket och svettiga promenader upp på Stortorget⁸, gick jag en sista gång genom Lyckans portal, vinkande av min residenskollega Carl och sa ett tyst hejdå till mammuten Sergej. På återseende!

---

1. Gudrun Lindahl. Anders Åberg. Cewe-förl., Bjästa, 1991, s. 13–15. ↩︎
2. Lindahl, Anders Åberg, s. 9; 13. ↩︎
3. Mannaminne, ”Välkommen till Anders Åbergs och Mannaminnes värld!”, hämtad 2024-09-01, https://www.mannaminne.se/sv/anders-aberg/ ↩︎
4. Aptit på livet är en av flera ingredienser i det som Mannaminne består av, enligt Åberg själv, berättat i filmen Mannaminne.
   Solveig Nordlund, ”Mannaminne”, 2019. Tidigare tillgänglig på SVTplay: https://www.svtplay.se/video/22047310/mannaminne ↩︎
5. Mannaminne, ”Välkommen till Anders Åbergs och Mannaminnes värld!”. ↩︎
6. Citat av Eva Persson, utställningsproducent och hedersdoktor, i Utställningsestetiskt Forum 4 september 2018, återgivet i informationsskriften Mannaminne — upptäck Mannaminne. ↩︎
7. Berättat av Åberg i filmen om honom och Mannaminne, fritt återgett av undertecknad.
   Solveig Nordlund, ”Mannaminne” ↩︎
8. Besöker du Mannaminne är det väl värt att gå den korta promenaden upp på berget Stortorget och ta del av samma utsikt som avbildats av bl.a. konstnären Helmer Osslund under tidigt 1900-tal. ↩︎