Marian Niskala
Under sommaren 2024 visades den sjuttonde Graktriennalen på Uppsala konstmuseum, en utställning som i år samlade svenska och nederländska konstnärer i grakens tecken. Sedan år 1965 arrangerar Graska Sällskapet utställningen Graktriennalen vart tredje år. Syftet med triennalerna är dels att lyfta fram svensk samtida grask konst med verk av aktuella konstnärer, såväl etablerade som nya förmågor, dels att rikta uppmärksamhet åt den graska konst som nns utanför Sveriges gränser. Utställningen visades från 18 maj till 15 september.
Upplevelsen i utställningen
Sommarens utställning på konstmuseet bestod av över 300 verk fördelade över 123 konstnärer, 117 svenska konstnärer och sex nederländska konstnärer. Själva utställningens yta tog upp fyra av rummen inne på konstmuseet. De svenska verken visades på fjärde våningen där de gott fyllde upp hela våningen. Det var en imponerande syn att gå igenom rummen och ta in alla motiv från olika håll i Sverige. I utställningen gjordes ingen skillnad på verk av erkända konstnärer och nya stjärnskott utan konstverken ck samsas i en dynamisk harmoni. Det var en härlig blandning av olika tekniker från klassiska högtryck på syrafritt papper till blandade tekniker och format som Lina-Ottilia Karlssons Barnet i dig finns alltid där, Christer Risplings Industrisommar, Richard Eklund och Queenning Zhaos Det mesta är ännu ogjort. Underbara framtid. Karlsson hade skapat gravyrer på sotade bageriplåtar som hon målat med akryl och olja vilket utmanar föreställningen om grak. Rispling hade skapat en installation av ett graskt tryck på en solstol medan Eklund och Zhao utforskade risotryckets egenskaper i 3D. I de valda verken för utställningen syntes inuenser från den internationella konsthistorien, exempelvis i Lena Hjelms digitala prints föreställande fjällandskap går det att ana stilistiska likheter med David Hockneys målningar av simbassänger. Ett annat exempel är Eva Mossing Larsen vars träsnitt Döden och flickan, Persefone och Falkenerare bär ett släktskap till den laddade svärtan som är kännetecknande för Käthe Kollwitz konstnärskap. Ett sista exempel är Jukka Vänttinens djuptryck Sauna och Trappan vars avskalade arrangemang för tankarna både till Sally Manns fotograer liksom till barockens stillebenmåleri.
De nederländska verken visades i en separatutställning på bottenvåningen av konstmuseet. Sex nederländska konstnärer fanns representerade däribland Elsbeth Cochius vars linoleumtryck Nergens meer veilig (nowhere safe), var upphängd ovanför de andras verk som en sänghimmel. På golvet ligger Caroline Koenders Floor pattern, ett verk bestående av åtta graska blad inglasade i lådor. På väggarna samsades relieftryck av Leonie van Santvoort tillsammans med träsnitt av Hans Dillesse, Diana van Hal och Hanna de Haan. Den sistnämnde bidrog också med en skulptur bestående av träsnitt. Det genomgående färgtemat med fokus på den svarta färgen knöt samman verken i rummet samtidigt som det både bidrog till stillsamhet och lyfte fram det graska uttrycket.
Slutord
Utställningen var en väl sammansatt samling av både tekniskt skickliga och regelbrytande konstnärer. Samlingen av verk erbjöd en uppskattande bredd på teknik, motiv och konstnärskap. Trots den stora mängden verk var utställningen inte på något sätt överrumplande utan istället erbjöds stimulerande möten med gamla och nya favoriter.